Kollegan Sven gjorde sin första EK (enkelkommando eller soloflygning) idag. Stort grattis!!
När han berättade om det kom alla min känslor och tankar tillbaka från min första EK. När jag kom hem var jag tvungen att slå upp det i flygdagboken. När jag läste de korta raderna och kommentarerna kommer det tillbaks till mig, precis som om det var alldeles nyss:
SE-KIK som jag soloflög i (då i Airways ägo)
Det var den 9 februari 1990. Jag hade 20,3 timmar i loggboken och min flyglärare, Kjell B, var lite orolig för mina landningar. Han tyckte att jag liksom bara satt där och inte aktivt flög planet. ”Jobba med sidrodret! Håll emot med skevroder! Spaken i magen innan sättning, upp med nosen!” Hans förmaningar klingar fortfarande i mig.
Vi hade startat från Bromma på förmiddagen och styrde direkt mot Barkarby för att öva studs och gå på bana 24. Efter två landningar säger Kjell: ”Gör en fullstopp nästa gång.” Jag gjorde en riktigt bra landning, vinden var inte så stark och den låg mer eller mindre rakt i banan. Det var några plusgrader och molnen låg på ca 1 500 ft.
”Ok, jag kliver av och står vid banan, kör tre varv själv”, sade Kjell när vi stannat och taxad av banan. Han tog fram sin portabla flygradio och kämpade sig ur dörren på PA-28 då motorn fortfarande var igång.
Så då satt jag där, själv. Hjärtat bultade lite extra, men jag kände mig verkligen redo. Hade faktiskt varit lite irriterad på Kjell de senaste lektionerna då han hela tiden låg halvsekunden före mig och kommenterade precis när jag tänkte göra något.
Jag taxade bort mot motoruppkörningsplatsen, bana 24, och körde hela checklistan med motoruppkörning och allt. Tog det medvetet lite extra långsamt för att inte missa något och för att verkligen titta på instrumenten. Efter en noggrann roderkontroll ropade jag ”Barbarby radio: Sigurd Erik Kalle Ivar Kalle, ställer upp bana 24 för start.”
Nosen rakt i banan, släpp bromsarna, koll på instrumenten, ett djupt andetag och sedan gasen mjukt framåt. Vi accelererade precis som vanligt, spaken lätt bakåt vid 55 kt och så flög jag. Jisses vad jag flög. Kärran steg som en kork. Först tänkte jag att något var fel, men sen insåg jag att vi vägde ju trots allt lite knappt 100 kg mindre utan Kjell.
Rutinerna tog snabbt över och allt satt i ryggmärgen, klaff in vid 300 ft, högersväng, håll farten, undvik E18, hitta skorstenen, höger igen och stabilisera höjden på 1 000 ft. ”Barkarby Radio: Sigurd Ivar Kalle, medvinden bana 24 för studs och gå”, kom det klingade från min egen röst.
Nu insåg jag att jag flög solo, att jag spakade alldeles själv, att jag fullt och totalt kommenderade ett plan i tre dimensioner och mitt hjärta slog ett extra slag och ett obändigt leende smög sig över mina läppar. Shit! Min pojkdröm från elvaårsåldern är uppfylld. Shit!
Ungefär i jämnhöjd med landningspunkten inser jag att jag inte alls är preppad för landning. Farten är för hög, höjden är för hög, inget på checklistan är gjort… Snabbt vaknar jag till och får på förvärmningen, drar av gasen, pump på och ett steg klaff.
”Barkarby Radio: Sigurd Ivar Kalle, bas bana 24″ får jag ur mig samtidigt som jag svänger och inser att jag är alldeles för högt. Av med gasen, ett steg klaff till och sikta på DN-tryckeriet. Målet är att ha 500 ft när jag svänger in på finalen och jag når nästan det, men med alldeles för hög fart. Finalen blir rak och fin, men överskottet på fart gör att sättningen kommer att ske säkert 300 meter för långt in. Tur att banan är lång på Barkarby.
De två kommande varven blir avsevärt bättre och med mer framåtriktad planering. Sista landningen sätter jag riktigt snyggt och taxar bort mot klubbstugan för att plocka upp Kjell igen. När han klättrat in i planet säger han: ”Skall du bli operasångare eller?” Jag fattar ingenting. ”Du sjunger liksom när du snackar i radion, spänn av lite.” Tydligen hade de haft roligt åt sätt att prata i radion inne i klubbstugan.
När det var dags att starta igen för återfärd till Bromma var planet lika tungt och segt som vanligt igen. Men jag var oerhört nöjd och var exakt två månader från min uppflygning. En uppflygning som inte var helt i MVG-klass, men det är en annan historia
Arkiverad under: Flyg
Kjell misstänker jag heter Byström i efternamn.
KIKen lever och har hälsan, en o annan EK har Cadet’en även fått uppleva efter dig
Tack så mycket, håller på att skriva en liten rad om det själv också. Det var oerhört skönt att få till EK:n till slut och jag är väldigt nöjd med hur det gick.
[...] och sedan iväg till eftermiddagens möte där jag träfar Lennart som jag såg redan har släppt nyheten om min [...]
Nog lever KIK:en och frodas. Även jag körde min EK och även uppflygning i den maskinen.
Är det inte snart dags för historien om uppflygningen?