Hittade senaste numret av den utmärkta cykeltidningen Kadens i Pressbyrån idag och upptäckte då mitt eget namn på brevsidan… Viket väl inte var så konstigt då jag skrev ett brev till dem i våras, men blev samtidigt lite förbryllad då redaktionen antingen tyckt att det jag skrev var för trist eller för långt då de kapade ner mitt brev till att bara vara inledningen. Här är hela mitt inlägg som jag mailade till Kadens i våras i ett anfall av eurofori:
From: lennart_hakansson@msn.com Sent: Sunday, May 24, 2009 9:52 PM To: redaktion@kadens.se Subject: Insändare till brevsidan
Hej Jag är så sabla lycklig över min cykelklubb och att jag hittat ny motivation kring cyklingen att jag bara var tvungen att berätta om det – hoppas ni gillar det och vill ta med det i er eminenta tidning.
M v h Lennart Håkansson
P.S. Jag bloggar en del om mina cykelvedermödor på http://lennarthakansson.wordpress.com/ - Det kanske ni borde ha med. En bra lista på intressanta cykelbloggar i tidningen… allt från motionärer till proffsanalyser och rena nörderier…
——————
Det stora motionslyftet
Det här med cykling är inte så lätt. För ett par år sedan började jag att cykla till och från jobbet med någorlunda regelbundenhet. Men motivationen tynade snabbt när det blev rutin att trampa över Västerbron och min inbyggda 1:10-regel (jag skall cykla om tio, om en cyklar om mig) inte var någon utmaning längre.
Vätterrundan då, jo det var något att se fram emot och en pigg granne var inte sen att hjälpa till med motivation och träningsrundor och jag hasade mig runt förra året. Men det var nått som fattades… kanske var det fel på mig, min motivation och min karaktär.
Ja, det är mycket troligt att det är så, men det var inte förrän jag började cykla i klubb som det stora lyftet kom. Hösten 2008 började jag spinna med Spårvägens Cykelklubb i Huddinge och sedan, när våren börja spira, hoja med på deras söndagsträningar.
Här fanns allt jag ville ha och behövde. Gemenskap, peppning, ansvar för varandra och utmaningar på min nivå. Filosofin i klubben är att cykling är en social motionsform; man åker tillsammans, hjälper varandra och peppar varandra. De gemensamma cyklingar vi gör ligger långt över min individuella förmåga, både vad gäller tempo och distans, men i gruppen fungerar det. Jag får hjälp att spräcka mina barriärer, samtidigt som jag kan hjälpa andra när jag känner mig stark.
Jag misstänker att Spårvägen på intet sätt är unika i Sverige. Troligen finns det flera cykelklubbar runt om i landet med samma filosofi och med samma goda gemenskap. Det enda råd jag kan ge till alla motionärer som man ser kämpar fram på landsvägarna, ensamma eller två och två är: gå med i en cykelklubb. Dels får du bättre träning, dels får du del i gemenskapen och sedan får du chans att föra begreppet ”social cykling” vidare. Det är det stora motionslyftet.
Lennart Håkansson, siktar på sub-12 i VR 2009
Nu har jag själv jobbat med tidning och redigerat mer eller mindre tråkiga insändare så ingen skugga på falla på Kadens redaktion. Kul att de tog med inledningen ialla fall och det är ju det det handlar om: hojar du i en klubb blir det roligare än att fila på i ensamheten.
Arkiverad under: Cykel
[...] kan bli rena cykelpropagandan om han fortsätter att göra denna typ av lopp. Själv vill ju jag propagera för social cykling och detta är väl ett praktexempel på [...]