Jag mötte väggen i Roslagshösten

135 km är inte att leka med. Eller så är det precis det man skall göra – leka med det.

Jag och ett gäng andra Spårvägare bestämde oss för att köra Fredrikshovs motionslopp, Roslagshösten. Det var verkligen en höstdag. 6 grader varmt på morgonen, men solsken som senare gjorde att temperaturen klev över 20 grader. Jag bestämde mig för kortbrallor, men armvärmare.

Vi anslöt oss till den mastergrupp som planerade 30+ i hastighet. Efter en genomgång av klungkörning och så var det bara att leta sig fram till startplatsen bland de mer än 400 cyklister som kommit till Uppland Väsby.

Det bar iväg bra, men eftersom klungan var stor (vi var nog 25-30 stycken) och fick till en ganska disciplinerad körning på två led så gick det undan. Efter cirka halva loppet (67 km) på fantastiska småvägar och i fantastiskt vackert väder gjorde vi ett kort depåstopp. Då visade min cykeldator 33,6 km/h i snitthastiget och det kändes inte som att det var så hårt. Det skulle ändra sig…

Vi satte av igen, stärkta av bananer, bulle, saft och en splash i busken. Nu kom motvinden och förningarna blev klart mycket jobbigare. Min puls lång över 90% varje gång jag var framme och förde, som tack och lov inte var så ofta.

Efter någon mil svängde vi in på en liten, asfalterad väg genom skogen. Den var jättespännande; slingrig, kuperad och med mycket att titta på. Problemet var bara att det var klart läskigt att ligga i en mer eller mindre oorganiserad klunga i 30+ där en del slet sig uppför backarna och bromsade nerför, medan andra gjorde som man skall göra – precis tvärtom. Denna del av loppet var mycket slitsam för mig. Det var ett evigt ryckande för att försöka täppa luckor, undvika mötande bilar och allmänt hålla sig kvar på vägen.

Efter 11 mil tog detta slit ut sin rätt. Jag hade tagit en kort förning och kommer sedan fram till en lång backe och känner då krampen komma krypande i vaderna. Detta har jag varit med om förr och det var bara att släppa gruppen och slå av på takten.

Efter lite stillsam cykling, mestadels på egen hand kom jag i mål på 4 h, 22 min, cirka 10 minuter efter den stora klungan. Med lite stretching lade sig krampen snabbt och en macka och korv senare kändes det bra. Efter lite bubbelbad och en pilsner på hemmaplan kändes det ännu bättre.

Spårvägare på Roslagshösten 2009

Här är vi som åkte, fr v, stående: Hans, Thomas. Peter, Mårten. Sittande fr v: Jag, Johan och Maria

Här är resultatlistan.