Spitfire Scramble på Duxford

Jag tror att det är ljudet, sen doften och sist synen. Fast kanske doften är det mest annorlunda…

Jag talar om det legendariska planet Spitfire. Den 3 september var jag och sonen på firandet av att det var 75-år sedan Supermarine Spitfire togs i tjänst, på Imperial War Museum i Duxford, ca 7 mil nordnordost om London. Att vi bestämde oss för att åka dit var verkligen ett infall, bara helgen innan såg jag av en slump att det skulle samlas ett gäng flygandes Spitfires på Duxford och vi bestämde oss på stört för att åka dig. Ryanair flyger till Stanstead och därifrån är det bara ca 3 mil till Duxford.

Vi såg till att vara där tidigt på morgonen och strax efter åtta var det vi två och ett litet gäng andra nördar som klev in genom portarna på det enorma flygmuseet. Efter en stadig frukost i ”mässen” tog vi en promenad längs flightline – och det var inte utan att man blev lite ”starstruck” och bara stod och gapade. Inte mindre än nio luftvärdiga Spitfires från olika tidsepoker stod uppställda. En del ägdes och hölls flygande av flygmuseet och en del ägdes av andra museer eller privatpersoner.

Det var inte riktigt dags för flygning än så vi tog en tur i museets permanenta, icke-flygande samlingar och för en flygnörd finns det mycket att gapa över. I den välpackade engelska hangaren stod en Concorde, en Vulcan, en Lancaster för att nämna några av godbitarna. Massor med flera andra flygplan fanns också där med skyltar med informativ text om typen och någon kuriosa om individen. I den amerikanska (minst lika välstuvade) paviljongen fanns också ett stort antal legendariska plan. Bland annat en B-52, en SR-71 Blackbird (den enda utanför USA), en B-29, en Thunderbolt A-10 samt ett stort antal andra plan.

Men intressantast var nog de två hangarer där de flygande planen förvarades, servades och restaurerades. Dagen vi var där var de flest planen utrullade på flightline, men det var påfallande med vilken öppenhet man tog emot besökare som, med bara enkla repavspärrningar, strosade omkring bland planen där de mekades, renoverades och fixades.

Man kunde inte låta bli att storligen imponeras över de monster till flygplan som byggdes precis innan jet-åldern slog igenom. Hawker Sea Fury och Hellcat är imponerande att se är en anledning att återkomma till museet den dag de visas upp i luften.

Hela dagen strömmade gästande flygplan in, men klockan två startade flygprogrammet och vilket program sen. Det var en salig blandning av gammalt och nytt. Ena stunden mullrade en B-17 Flygande Fästning, flankerad av två Spitfires runt och i nästa stund vrålade en F-15 från amerikanska flygvapnet runt och i nästa stund vände en Apache attackhelikopter ut och in på sig. Det fanns helt enkelt inte en trist stund. Men när de engelska, historiska planen kom i luften blev det en speciell stämning i publiken. Synen av en Lancasters majestätiska profil mot himlen gjorde att många britter sträckte lite extra på sig. Men det bästa kom sist. ”Spitfire scramble” stod det på programmet.

Ute på flightline började Spitfires starta upp motorerna, en och en. Långsamt snurrade propellern, blå rök, några puffar och sedan det dova morrandet från en Rolls Royce Merlin-motor som vaknar till liv. Jag var nog inte ensam om att ha ståpäls. När sedan en Spitfire MK XIV kickade igång sin Griffon-motor med nästan 1 000 hk mer än de andra och det karakteristiska smattrandet från motorn började ljuda, då var det fulländat.

Att sedan se dem taxa ut och starta i en tregrupp och två rotar och samla ihop sig bakom fältet för att sedan komma in i tät formering var en syn jag sent kommer att glömma. Hela uppvisningen gjordes sedan på ett föredömligt sätt där fem plan flög följa John i en kombination av gungor, låga passager och högfartspassage samtidigt som två plan i tajt rote gjorde loopingar och gungor framför publiken. Det var luftbalett till hästkraftskonsert och helt underbart.

Efter uppvisningen och landningen taxade de tillbaka och stannade motorerna precis framför publiken och långsamt dog ljudet bort, men då kom doften drivande i vinden; en mycket speciellt doft av varm olja och bensin och tittad man bara rakt ut på fältet, kunde det ha varit September 1940, någonstans i England.