Rivstart på THF och Skå

På grund av allt strul med Barkarby och oklarheterna kring ett nytt fält har jag låtit mitt certifikat vila i två år. Dock fick jag en spark i rumpan när Transportstyrelsen skickade hem ett brev om att nu måste mitt cert konverteras till JAR. Plötsligt måste jag bestämma mig; sluta flyga eller försöka komma igång på annat sätt.

Problemet var ju att ha ett fält någorlunda i närheten av där jag bor så att jag slipper åka 10 mil för att komma ut på en flygtur. Efter en del inventerande fick jag tipset om att kolla på Skå och KTH Flygklubb. Jo, där fanns det den typ av maskiner jag var intresserad av, där verkade de välkomna nya medlemmar och även några gamla flygare från Tullinge- och Barkarby-tiden.

Det visade sig att flera flyglärare från Tullinge- och Barkarby-tiden flög i klubben och tack vare Sven Brejding  kom jag snabbt igång med såväl lite inflygning på fältet och en övning för att klara mitt skills test som jag måste göra för att bli behörig igen.

Skå Edeby som fält är oerhört mysigt. Jag har ju bara gamla flygvapenbaser som Tullinge och Barkarby att jämföra med, men Skå är ett oerhört mysigt fält. Att sedan THF:s klubbstuga är perfekt placerad med verandan vid utflytningen stråk 29 gör ju inte saken sämre. Att sitta där med en kopp kaffe en sensommardag och titta på landande flygplan med en blandning av nyklippt gräs och bensin i näsborrarna är liksom hela grejen med att ha flyg som hobby.

Flygande på Skå är också ganska krävande. Dels kräver trafikvarvet exakt navigation för att undvika bullerkänsliga områden, dels är det på 700 ft höjd vilket gör att man hela tiden ligger ganska nära banan. Att sedan träden strax innan tröskeln stråk 29 är lite för höga gör det hela mer spännande. Se nedan för en kort film om en landning jag gör på bana 29, det är min son Gustav som håller i kameran (försöker få honom att ta cert så att jag kan åka med honom när jag blir för gammal för att flyga själv).

Klubben har två PA-28:or, en modern med den nya vingen och en äldre med den raka, korta vingen. Eftersom 80% av mina timmar är från PA-28 har jag inga problem med att känna igen mig i dessa individer. Men den riktiga guldklimpen står inne till vänster i hangaren: en PA-18 Cub ”lill-super” med 95 hk motor. Jag gjorde ett pass i en Cub 1990 för att flyglärare då tyckte att jag skulle lära mig landa på riktigt. Äntligen har jag nu fått möjlighet att flyga in mig ordentligt då jag idag blev utcheckad på Cuben. Men mer om det i ett annat inlägg.

Jag ser oerhört mycket fram emot att återuppta min flygaktivitet på Skå och har kommit gång bra. Efter bara lite drygt en månad i klubben har jag redan fått ihop drygt sju flygtimmar, gjort ett skills test och flugit in mig på Cub.

Annonser

Spitfire Scramble på Duxford

Jag tror att det är ljudet, sen doften och sist synen. Fast kanske doften är det mest annorlunda…

Jag talar om det legendariska planet Spitfire. Den 3 september var jag och sonen på firandet av att det var 75-år sedan Supermarine Spitfire togs i tjänst, på Imperial War Museum i Duxford, ca 7 mil nordnordost om London. Att vi bestämde oss för att åka dit var verkligen ett infall, bara helgen innan såg jag av en slump att det skulle samlas ett gäng flygandes Spitfires på Duxford och vi bestämde oss på stört för att åka dig. Ryanair flyger till Stanstead och därifrån är det bara ca 3 mil till Duxford.

Vi såg till att vara där tidigt på morgonen och strax efter åtta var det vi två och ett litet gäng andra nördar som klev in genom portarna på det enorma flygmuseet. Efter en stadig frukost i ”mässen” tog vi en promenad längs flightline – och det var inte utan att man blev lite ”starstruck” och bara stod och gapade. Inte mindre än nio luftvärdiga Spitfires från olika tidsepoker stod uppställda. En del ägdes och hölls flygande av flygmuseet och en del ägdes av andra museer eller privatpersoner.

Det var inte riktigt dags för flygning än så vi tog en tur i museets permanenta, icke-flygande samlingar och för en flygnörd finns det mycket att gapa över. I den välpackade engelska hangaren stod en Concorde, en Vulcan, en Lancaster för att nämna några av godbitarna. Massor med flera andra flygplan fanns också där med skyltar med informativ text om typen och någon kuriosa om individen. I den amerikanska (minst lika välstuvade) paviljongen fanns också ett stort antal legendariska plan. Bland annat en B-52, en SR-71 Blackbird (den enda utanför USA), en B-29, en Thunderbolt A-10 samt ett stort antal andra plan.

Men intressantast var nog de två hangarer där de flygande planen förvarades, servades och restaurerades. Dagen vi var där var de flest planen utrullade på flightline, men det var påfallande med vilken öppenhet man tog emot besökare som, med bara enkla repavspärrningar, strosade omkring bland planen där de mekades, renoverades och fixades.

Man kunde inte låta bli att storligen imponeras över de monster till flygplan som byggdes precis innan jet-åldern slog igenom. Hawker Sea Fury och Hellcat är imponerande att se är en anledning att återkomma till museet den dag de visas upp i luften.

Hela dagen strömmade gästande flygplan in, men klockan två startade flygprogrammet och vilket program sen. Det var en salig blandning av gammalt och nytt. Ena stunden mullrade en B-17 Flygande Fästning, flankerad av två Spitfires runt och i nästa stund vrålade en F-15 från amerikanska flygvapnet runt och i nästa stund vände en Apache attackhelikopter ut och in på sig. Det fanns helt enkelt inte en trist stund. Men när de engelska, historiska planen kom i luften blev det en speciell stämning i publiken. Synen av en Lancasters majestätiska profil mot himlen gjorde att många britter sträckte lite extra på sig. Men det bästa kom sist. ”Spitfire scramble” stod det på programmet.

Ute på flightline började Spitfires starta upp motorerna, en och en. Långsamt snurrade propellern, blå rök, några puffar och sedan det dova morrandet från en Rolls Royce Merlin-motor som vaknar till liv. Jag var nog inte ensam om att ha ståpäls. När sedan en Spitfire MK XIV kickade igång sin Griffon-motor med nästan 1 000 hk mer än de andra och det karakteristiska smattrandet från motorn började ljuda, då var det fulländat.

Att sedan se dem taxa ut och starta i en tregrupp och två rotar och samla ihop sig bakom fältet för att sedan komma in i tät formering var en syn jag sent kommer att glömma. Hela uppvisningen gjordes sedan på ett föredömligt sätt där fem plan flög följa John i en kombination av gungor, låga passager och högfartspassage samtidigt som två plan i tajt rote gjorde loopingar och gungor framför publiken. Det var luftbalett till hästkraftskonsert och helt underbart.

Efter uppvisningen och landningen taxade de tillbaka och stannade motorerna precis framför publiken och långsamt dog ljudet bort, men då kom doften drivande i vinden; en mycket speciellt doft av varm olja och bensin och tittad man bara rakt ut på fältet, kunde det ha varit September 1940, någonstans i England.

Rundan 2011 – Sol, vind och solidaritet

Årets upplaga av Vätternrundan kan sammanfattas av tre ord; solsken, medvind och solidaritet.

För mig var denna runda en mycket behaglig resa och ett bevis på vad man kan klara – tillsammans.

Min träning inför rundan blev tyvärr väldigt sporadisk och jag insåg i början av juni att jag inte skulle klara att gå med de som planerade Sub9. Väl på plats i Korpens lokal i Motala och med hela Spårvägen-gänget samlat visade det sig på gruppindelningen att jag var den enda som hade en Sub10-ambition. Det var ett stort gäng på över 30 cyklister som siktade på Sub9 och sedan ett mindre gäng som siktade på Sub11.

Mitt val var att antingen köra själv och försöka hanka mig fram på under tio timmar eller hänga med Sub11-gänget och hjälpa till att få folk i mål. När jag tänkte tillbaka på den första rundan jag gjorde med Spårvägen och all den hjälp jag fick så insåg jag att det är klart att jag skall hjälpa till. Hans Bjerhag var ledare i Sub11 och är det någon som personifierar Spårvägen-känslan så är det Hans Med vänlig tydlighet och inställningen: alla kör tillsammans, är han ett föredöme och en cykelambassadör som hedrar den blåa dräkten. Calle kom också förbi eftersom han tyckte det blev för mycket folk i Sub9 och han är världens bästa ”portvakt”. Kändes som ett bra gäng.

Jag fick sovit några timmar, stoppade i mig lite käk och sedan var det iväg kl 03.50. Det var en underbar morgon och solen tittade upp över trädtoppar vid halv fyratiden. Gruppen formerade sig snabbt och höll ett lagom och bra tempo ner mot Ödeshög. Vi hade fått tidsscheman av Anders – inplastade och fina och höll bra koll på våra hålltider, allt för att inte köra för hårt så vi skulle bränna ut gruppen.

En bit ner på östsidan kände en deltagare av sin förkylning och beslutade att ta det i sitt eget tempo och släppte gruppen. Han slet sig senare på egen hand ner till Fagerhult, men valde klokt nog att avbryta rundan där. Det är stort – många gånger det krävs mer mod och mognad att bryta loppet – än att bara hänga kvar och kanske ha en fasansfull upplevelse eller till och med en farlig upplevelse.

Vi planerade att stanna på första stoppet i Gränna och vi hade bra fart i nerförsbackarna, men blev lite bleka när vi i fjärran såg blåljus från en ambulans strax innan Gränna. När vi passerade höll de just på att lasta in en cyklist i ambulansen som föreföll ha vurpat – tänkvärt och en rejäl koncentrationshöjare i klungkörningen.

Vid stoppet i Gränna låg vi ca tio minuter före tidsschemat, men det hade kostat på för en del. Några personer var slitna så vi beslöt att ta det något lite lugnare, framför allt uppför. Calle agerade förnämligt som portvakt och gjorde att de som kände sig slitna då och då kunde ligga bakom honom och helt slippa förningar. Jag kände mig stark och var beredd att ta ganska långa förningar, men det var många som ville hjälpa till så de blev aldrig jobbigt.

Förbi Jönköping gick det bra, även om det var mycket cyklister överallt vilket gjorde det till ett äventyr när hastigheterna pendlade rejält och det blev lite vilda inbromsningar här och där. Efter lite tekniskt strul i Jönköping var vi dock snabbt i väg och tog oss an Bankerydsbacken. Med bra samarbete och lugnt och jämt tempo tog sig alla upp samlat och utan att ha slitit ut sig, men många var trötta. Depån i Fagerhult var nästa anhalt och där var det inte mycket snack, utan en koncentrerad tystnad och fokus på att bli av med lite vatten i kroppen, få med sig lite vatten i flaskan och något i magen.

Sen började det bara gå bättre och bättre. Medvinden och någon slags förnyade krafter gjorde sitt till;  milen efter Fagerhult snittade vi 34,7 km/h och milen efter det 33,2 km/h. Det kanske var så att något hände i alla när vi insåg att vi nu gjort halva loppet, att vi låg ca 20 minuter före tidsschemat, att det gick bra och att vi hade ett väl fungerade samarbete i gruppen. Folk som varit rejält krokiga tidigare kom tillbaka och började ta långa förningar, några satte sig bakom Calle och tog igen sig för att spara på krafterna, alla ställde helt enkelt upp för varandra på ett mycket bra sätt.

Sedan såg vi vår andra krasch strax innan Karlsborg plus att vi hade hört en incident bakom oss när vi (och troligen den långa svans som vi fick) blev omkörda av en snabbgrupp. Längre bak i ledet lät det som att någon gick omkull, men i det tempo vi höll var det ingen som vågade vända sig om. Calle rapporterade att alla var med och sedan var det bara att rulla på och hålla fokus på framförvarande cyklist.

Vi stannade kort i Karlsborgsdepån, men var snabbt på väg igen och hade då också med oss två cyklister till som Calle rekryterat efter noga intervju och screening, en kille från Ystad och hans kompis. De hängde med oss ända in till mål och verkade uppskatta lagandan och tog sin andel av dragjobbet när det var dags för dem. Välsignelsen i Hallelujabacken gav oss ny kraft och vips var vi i Hammarsundet där vi hade vårt sista stopp. Marianne tyckte att hennes däck var lite konstigt efter Karlsborg och när vi tittade var det knappt någon luft alls i det. Vi pumpade upp det och hoppades på det bästa – det blev inte så. Efter bara någon mil punkterade hennes bakdäck och det blev däcksbyte i vägkanten.

Det var inte så enkelt att få ordning på det där och det tog tid – vår marginal på 20 minuter åts snabbt upp där vi vägkanten, fyra mil från mål. Alla stannade, hjälpte till eller väntade solidariskt, men Calle fattade snabbt beslutet att skicka iväg två som var krokiga i förväg. Efter ca 15 minuter hade vi fått ordning på bakhjulet och nu blev det lite bråttom och vi satte iväg.

Vid Medevi plockade vi upp vår förtrupp och sedan stod vi på ganska bra sista biten genom skogen och ner genom Motala.

Känslan när vi formerade gruppen med tjejerna längst fram och sedan två snygga led inför passeringen av tidsmattan var härlig. Många i gruppen hade förbättrat sitt resultat på rundan, en med över två timmar och alla var grymt nöjda och peppade att göra om det igen. Sammantaget den bästa cykelpropaganda man kan tänka sig. Vätternrundan är hårt, långt och utmattande. Men med det väder som var och den gruppkänsla som uppstod i Sub11 var detta år ett fantastiskt år.

Nästa år blir det nog en sub10-grupp.

Lite data:

  • Tidsåtgång: 10 tim 53 min vilket ger 28 km/h i snitt
  • Rullad tid: 10 tim 7 min vilket ger rullsnitt 29,2 km/h
  • Stillastående tid: 46 min på fyra depåstopp och två tekniska stopp
  • Höjdmeter avverkade: 1 480 meter
  • Högsta hastighet: 62,6 km/h
P.S. Nu kan jag kalla mig regelbunden bloggare – ett inlägg per år måste väl vara regelbundet 😉

Rundan 2010 – kamratskap, kramp och mållycka

03.48 var det dags för ett femtiotal blåklädda Spårvägencyklister att vagga in i startfållan i hamnen i Motala. Kvällen innan hade vi haft ett litet taktiksnack och uppdelning i grupper och av någon märklig anledning fick jag uppdraget att leda SUB10-gruppen. Min tanke var att åka med i SUB10. I praktiken så var det enda jag ledde diskussionen om hur vi skulle lägga upp loppet. SUB10-gänget hade flera erfarna rävar som varit med förr.

Två minuter sent kommer vi iväg och snabbt formar vi en blå orm som ringlar fram i gryningsljuset. Inledningsvis går det inte riktigt att skilja grupperna åt, men efter ett par mil blir det tydligare vem som tillhör vilken grupp. Som vanligt går det fort och lätt – hastigheten på platten ligger kring 35-37 km/h och vi försöker ta det lugnt i uppförsbackarna så att ingen skall slita ut sig. Gruppen håller ihop bra och växlingarna fungerar med lagom långa dragningar.

Taktiken för loppet är köra på två led med en portvakt längst bak. Vi släpper inte in någon i vår kedja då riskerna med att få in en oerfaren cyklist är alldeles för stora. Kalle var vår portvakt och han gjorde ett fantastiskt jobb  med att vänligt men bestämt be folk att antingen köra om hela vår grupp eller lägga sig bakom honom. Sedan manövrerade han också cykeln så att det i praktiken var omöjligt för någon att ”slinka in” i kedjan. Mästerligt hanterat av Kalle och ett stort stöd för alla i gruppen.

Vi planerade tre stopp; Gränna (efter 8 mil), Fagerhult (efter 14 mil) och sist Boviken (efter 23 mil) och stoppen skulle vara 10 minuter. Det innebar vid beräkning att vi maximalt fick rulla i 9:20 (10 min marginal för annat strul var också inlagt) vilket ger ett rullsnitt på ca 33 km/h. I och med min hastigt tillsatta ledarroll skrev jag upp hålltider på kartan man får med nummerlappen.

Stoppet i Gränna kom vi igång igen två minuter före tidsplanen. Dock började den sydostliga vinden ta i mer och mer och gjorde det jobbigar att hålla uppe snittet.  Bitvis låg min puls mycket högt (95%) vid förningar och jag tog allt kortare och kortare förningar. Genom Jönköping gick det som en dans och sedan började det gå ännu lättare i och med vinden i ryggen. Men nu började mina problem.

I backarna efter Jönköping började jag känna svaga krampkänningar och jag försökte trycka i mig sportdryck och gel och inte ta några förningar alls. Men det blev inte bättre, jag slet mig fram till depåstoppet i Fagerhult där jag stretchade och vilade lite. Men efter bara några kilometer blev det tydligt att krampen inte var på väg att lägga sig utan bara bli värre. Jag beslöt att släppa gruppen och ta ner tempot för att mota krampen.

Jag såg mitt mål med att klara mig under 10 timmar försvinna i fjärran, jag har inte kapacitet att klara det på egen hand. Med ett lugnare tempo började krampkänningarna ge med sig och jag kunde hänga på lite strögrupper här och där. Jag beslöt mig också för att stanna till ett kort stopp i Hjo och ta en kaffe och ett par saltgurkor (bra mot kramp). Kaffet var ljuvligt och saltgurkor är aldrig så gott som just på Vätternrundan. Börjar känna mig piggare och piggare och drar iväg mot Karlsborg. På vägen stötte jag ihop med ett par cyklister jag kört med innan Hjo och vi fem hjälps åt upp mot Karlsborg och det går rätt fort i medvinden. På platten ligger vi snittar cirka 37 och nerförsbackarna susade det ofta på i över 50 knyck.

I en av nerförsbackarna plockar jag fram min lilla mellantidskarta för att kolla hur mycket efter jag ligger. Till min stora förvåning är jag rätt i tidplanen i Karlsborg. Plötsligt inser jag att – med 9 mil kvar – faktiskt har en chans att klara mig under 10 timmar. Det jag cashar in på var ju det oerhört snabba tempo som SUB10-gruppen hade fra till Fagerhult, vi var mer än 10 minuter för tidiga där. Farten på väg norrut räcker till, jag måste hålla min 30 km/h i snitt och det gör vi definitivt. Problemet är vad som händer när vi kommer till Hammarsundet och börjar vända söderut igen och får den starka vinden rätt i nyllet. Nåja, det tar vi då… nu är det bara att köra smart.

När jag kommer in till Boviken-depån ser jag fyra Spårvägenåkare som gör sig redo för att sticka. Jag fyller vatten, banan, kaffe och slår en drill och försöker hinna ifatt dem. Tack var att jag kunde ta rygg på en stor snabbgrupp kom jag ifall dem efter ca en mil. Fyra Spårvägare samlade igen och det går ett perfekt tempo för mig. Jag tar några förningar, men känner nu att 25 mil i sadeln tar ut sin rätt. Då kliver en kille i Spårvägentröja med nummer 14777 – Oskar Gotte in och räddar dagen för mig. Oskar har uppenbarligen kapacitet att köra mycket snabbare, men han kör med sin far. Oskar tar oerhört långa förningar och drar oss upp förbi Hammarsundet, genom motvinden och uppför backarna mot Medevi på ett helt otroligt sätt. Ett lokomotiv utan dess like. Tyvärr tappar jag bort dem i backen upp till Medevi, men känner att nu är det på håret om jag kommer att klara mig under 10 timmar. Jag borrar ner huvudet, trycker i mig en gel och står på allt vad jag orkar.

Jag lyckas ta rygg på lite folk på den lilla vägen ner mot Motala, men det är mer än en mil kvar och jag är trött. En kille hinner upp mig och ligger bakom mig lite, jag vinkar fram honom och han tar en kort förning och vill sen att jag skall gå fram. Vi snackar lite och han tycker att vi kan dela på jobbet, han har ialla fall missat sitt niotimmarsmål. När jag berättar att jag ligger på håret att klara mitt 10-timmarsmål säger han: ”Ja, men då kör vi då!” och drar mig i princip hela vägen in till Strandpromenaden i 35 km/h. Stort tack även till denna okända välgörare.

Känslan när jag passerar signalmattan och ser på klockan att jag klarat mig med flera minuters marginal var superskön. Jag var helt tom på resurser, skakig i benen och hade världens hesaste röst. Men efter en lättöl i solen, lite surrande med Spåretkompisar började det kännas bra igen. Efter duschen, middagen med en pilsner och schnitzel med stekt potatis var det helt ok och idag (dagen efter) kan jag till och med tänka mig att anmäla mig nästa år igen.

Vrål o muller på Flygvapnets flygdag 2010

Flygvapnets huvudflygdag 2010 gick av stapeln på Malmen i Linköping. Jag och sonen satte oss i bilen och styrde kosan söderut. När trafiken på E4an tätnade redan vid första Linköpingsavfarten fattade vi ett raskt beslut att inte åka den officiella vägen, utan ta oss genom stan så att vi närmade oss flygplatsen från andra hållet – ett lyckokast skulle det visa sig. De som åkte den publicerade avfarten satt i över två timmar bilkö, vi kom in på vår parkering på ca 20 minuter.

Flygdagen hade allt man kan önska sig, propellermuller och efterbrännkammarvrål och det var en oerhörd mängd människor som tagit sig till Malmen. Enligt uppgifter i Corren var det uppemot 50 000 besökare och det skulle inte förvåna mig.

Helikopter 14 vände ut och in på sig
Det kanske mest imponerande var uppvisningen med den skandalomsusade Helikopter 14. En av testmaskinerna, NH90, flögs av en testpilot och det var en uppvisning av rang jag aldrig sett förut. Medeltung helikopter som gjorde vertikala linjer med nosen både uppåt och nedåt och märkliga spiralrörelser där rotorn stod på sned visade att detta var en annan slags flygmaskin än de gamla vanliga. Att det sedan är så förbaskat svårt att få den i drift i Försvarsmakten verkar helt galet.

Dogfight med två Spitfire
Biltema bjussade på ögon- och öronfröjd med sina båda Spitfire-maskiner. Den enda flugen av Bertil Gerhardt och den andra av Per Cederqvist. Deras program inleddes med start i rote och sedan tajt roteflygning. Efter en stund delade de på sig och inledde en simulerad luftstrid. Att se två stridsplan från andra världskriget tumla och försöka överlista varandra gjorde att man snabbt insåg vilka otroligt skickliga piloter de unga grabbarna måste ha varit.

Mycket annat var coolt också; Breitlings proffsuppvisning är alltid elegant och med bra tempo, även om speakerns engelska kunde varit lite bättre. JAS-39 flygningarna, både solouppvisningen och fyrgruppen var massiva kraftuppvisningar. Kontrasten till Mikael Carlssons flygningar med både Tummelisa och Bleriot kunde inte vara större.

”Kakturen” gav mersmak

Roger döpte den fyndigt till ”Kakturen” och alla som var med förra året fattade direkt vad han menade. Det var Taxinge Slott som var målet. Lördagsvädret var helt ljuvligt och gjorde att man började rota efter solkrämen, men söndagsmorgonen var inte alls lika uppmuntrande.

Prognosen pekade på uppehåll, men molnigt och svaga vindar från sydost och prognoser är ju alltid prognoser. Vi var väl cirka 30 personer som samlades vid Källbrink kl 09.00 och småhuttrade. Det fanns alla varianter av klädstilar från varma jackor med halsduk och hjälpmmössa till Johan Stenberg som körde i kortbyxor och kortärmat.

Vi delade upp oss i tre grupper med samma mål – Taxinge Slott, mellan Södertälje och Mariefred. Snabbgruppen skulle köra cirka 8 mil dit, normalgruppen, ca 6 och lugna gruppen kortaste vägen, ca 5 mil. Jag valde normalgruppen och vi satte iväg, ett dussintal både veteraner och nya i klubben.

Färden gick ner mot Bornsjön och vi gjorde en fartsträcka från Sturehofs slott till vägkorset mot golfklubben. Friskt tempo var det och min hastighetsmätare visade 29 i snitt efter fartsträckan. Sedan åkte vi i samlad trupp ner mot Södertälje och efter en liten förvirrad avstickare mot Gärtuna p g a att en av vägvisarna trodde att vi skulle till Ösmo så kom vi på rätt väg.

Genom Södertälje och sedan Gamla Strängnäsvägen bort mot Taxinge. Nu började det gå undan. Klungkörningen blev mer och mer disciplinerad och tempot blev riktigt hårt ibland. När vi kom fram till Taxinge stod min mätare å 30 km/h i snitt över 6,2 mil. Och då kom belöningen:

Kakbordet på Taxinge slott

Efter att alla fått kakor i alla de färger kändes det som att hela fiket blev blått – Spårvägenblått:

Spårvägenfärgerna dominerade en stund

På hemvägen blev det belgisk kedja och det gjorde att vi drev upp tempot ytterligare till ca 31 km/h i motvinden. Men den effektiva formen av klungkörning gjorde nog att de flesta var ganska fräscha när vi kom till Södertälje igen. Själv valde jag att ta svängen hem över Bornsjön när de andra drog iväg mot Rosenhill och Pålamalm för hemfärd.

Sammantaget en bra dag med 120 km på trippmätaren, en kanelbulle och en nötkaka innanför vindvästen och en tacksam tanke till att jag hade tagit långfingervantar, långa ben och armvärmare. Snart är det nog sommar på riktigt.

Härlig cykling på Camp Mallorca

Grannen lurade med mig och frun till Camp Mallorca! Vi bestämde oss i november och i takt med att denna vinter har varit mer och mer cykelovänlig blev jag mer och mer tacksam för grannens initiativ.

Den 1 april kom vi ner, klev ut på flygplatsen till solsken, 18 grader varmt vilket var en välbehövlig kontrast till Stockholms gråväder kring nollan.

Jag har varit på Mallis tidigare, men inte med cykling i fokus och visst har man hört talas om att det är stort med cykel på Mallis, men att det var såhär stort det fattade jag inte. Hela Can Picafort verkar vara helt anpassad för att motionscyklister i varierande grader skall kunna ha det som bas och flänga antingen ut på slätterna åt söder eller upp i bergen västerut.

Morgonsamling där det alltid finns en lagom snabb grupp att hänga med.

Vi är tydligen 140 stycken och många hade med sig egna cyklar, men jag valde att hyra en Specialized Allez. Hojen var i mycket bra skick, enda lärdomen är att jag skall ha trippelklinga fram nästa gång – behövs i klättringarna.

Vi har cyklat varje dag, varierande sträckor och i varierande tempo. Första dagen var det meningen att det skulle bli en kort, lugn tur. Dock blev det tio mil i rätt hårt tempo (för mig i alla fall), men det var härligt ändå. Köra på i solsken, kortbrallor och i en ganska väldisciplinerade klunga är inte fel och en bocadillo och cafe americano sitter fint på fikapausen.

På fiket i Montuiri kunde man t o m ta med cyklarna in.

På lördagen var det svenskdag på torget i Petra där jag träffade på lite gamla cykelkompisar som åkt antingen själv eller med andra organisatörer. Lite maffigt att komma till torget och där se en bra bit över hundra cyklister och de allra flesta från Sverige.

Igår var det meningen att det skulle bli en sväng i bergen, men regnet satte stopp för det. Istället blev det en tur på platten där vi bland annat besökte velodromen i Sineu. Provade ett par varv, men vågade inte riktigt ta i då underlaget var lite blött och väldigt halt. Att orken tog helt slut efter två varv i 35 km/h har inte med saken att göra…

Jag skulle behövt en egen liten moppe för att orka få upp lite tempo i velodromen i Sineu.