Årets upplaga av Vätternrundan kan sammanfattas av tre ord; solsken, medvind och solidaritet.
För mig var denna runda en mycket behaglig resa och ett bevis på vad man kan klara – tillsammans.
Min träning inför rundan blev tyvärr väldigt sporadisk och jag insåg i början av juni att jag inte skulle klara att gå med de som planerade Sub9. Väl på plats i Korpens lokal i Motala och med hela Spårvägen-gänget samlat visade det sig på gruppindelningen att jag var den enda som hade en Sub10-ambition. Det var ett stort gäng på över 30 cyklister som siktade på Sub9 och sedan ett mindre gäng som siktade på Sub11.
Mitt val var att antingen köra själv och försöka hanka mig fram på under tio timmar eller hänga med Sub11-gänget och hjälpa till att få folk i mål. När jag tänkte tillbaka på den första rundan jag gjorde med Spårvägen och all den hjälp jag fick så insåg jag att det är klart att jag skall hjälpa till. Hans Bjerhag var ledare i Sub11 och är det någon som personifierar Spårvägen-känslan så är det Hans Med vänlig tydlighet och inställningen: alla kör tillsammans, är han ett föredöme och en cykelambassadör som hedrar den blåa dräkten. Calle kom också förbi eftersom han tyckte det blev för mycket folk i Sub9 och han är världens bästa ”portvakt”. Kändes som ett bra gäng.
Jag fick sovit några timmar, stoppade i mig lite käk och sedan var det iväg kl 03.50. Det var en underbar morgon och solen tittade upp över trädtoppar vid halv fyratiden. Gruppen formerade sig snabbt och höll ett lagom och bra tempo ner mot Ödeshög. Vi hade fått tidsscheman av Anders – inplastade och fina och höll bra koll på våra hålltider, allt för att inte köra för hårt så vi skulle bränna ut gruppen.
En bit ner på östsidan kände en deltagare av sin förkylning och beslutade att ta det i sitt eget tempo och släppte gruppen. Han slet sig senare på egen hand ner till Fagerhult, men valde klokt nog att avbryta rundan där. Det är stort – många gånger det krävs mer mod och mognad att bryta loppet – än att bara hänga kvar och kanske ha en fasansfull upplevelse eller till och med en farlig upplevelse.
Vi planerade att stanna på första stoppet i Gränna och vi hade bra fart i nerförsbackarna, men blev lite bleka när vi i fjärran såg blåljus från en ambulans strax innan Gränna. När vi passerade höll de just på att lasta in en cyklist i ambulansen som föreföll ha vurpat – tänkvärt och en rejäl koncentrationshöjare i klungkörningen.
Vid stoppet i Gränna låg vi ca tio minuter före tidsschemat, men det hade kostat på för en del. Några personer var slitna så vi beslöt att ta det något lite lugnare, framför allt uppför. Calle agerade förnämligt som portvakt och gjorde att de som kände sig slitna då och då kunde ligga bakom honom och helt slippa förningar. Jag kände mig stark och var beredd att ta ganska långa förningar, men det var många som ville hjälpa till så de blev aldrig jobbigt.
Förbi Jönköping gick det bra, även om det var mycket cyklister överallt vilket gjorde det till ett äventyr när hastigheterna pendlade rejält och det blev lite vilda inbromsningar här och där. Efter lite tekniskt strul i Jönköping var vi dock snabbt i väg och tog oss an Bankerydsbacken. Med bra samarbete och lugnt och jämt tempo tog sig alla upp samlat och utan att ha slitit ut sig, men många var trötta. Depån i Fagerhult var nästa anhalt och där var det inte mycket snack, utan en koncentrerad tystnad och fokus på att bli av med lite vatten i kroppen, få med sig lite vatten i flaskan och något i magen.
Sen började det bara gå bättre och bättre. Medvinden och någon slags förnyade krafter gjorde sitt till; milen efter Fagerhult snittade vi 34,7 km/h och milen efter det 33,2 km/h. Det kanske var så att något hände i alla när vi insåg att vi nu gjort halva loppet, att vi låg ca 20 minuter före tidsschemat, att det gick bra och att vi hade ett väl fungerade samarbete i gruppen. Folk som varit rejält krokiga tidigare kom tillbaka och började ta långa förningar, några satte sig bakom Calle och tog igen sig för att spara på krafterna, alla ställde helt enkelt upp för varandra på ett mycket bra sätt.
Sedan såg vi vår andra krasch strax innan Karlsborg plus att vi hade hört en incident bakom oss när vi (och troligen den långa svans som vi fick) blev omkörda av en snabbgrupp. Längre bak i ledet lät det som att någon gick omkull, men i det tempo vi höll var det ingen som vågade vända sig om. Calle rapporterade att alla var med och sedan var det bara att rulla på och hålla fokus på framförvarande cyklist.
Vi stannade kort i Karlsborgsdepån, men var snabbt på väg igen och hade då också med oss två cyklister till som Calle rekryterat efter noga intervju och screening, en kille från Ystad och hans kompis. De hängde med oss ända in till mål och verkade uppskatta lagandan och tog sin andel av dragjobbet när det var dags för dem. Välsignelsen i Hallelujabacken gav oss ny kraft och vips var vi i Hammarsundet där vi hade vårt sista stopp. Marianne tyckte att hennes däck var lite konstigt efter Karlsborg och när vi tittade var det knappt någon luft alls i det. Vi pumpade upp det och hoppades på det bästa – det blev inte så. Efter bara någon mil punkterade hennes bakdäck och det blev däcksbyte i vägkanten.
Det var inte så enkelt att få ordning på det där och det tog tid – vår marginal på 20 minuter åts snabbt upp där vi vägkanten, fyra mil från mål. Alla stannade, hjälpte till eller väntade solidariskt, men Calle fattade snabbt beslutet att skicka iväg två som var krokiga i förväg. Efter ca 15 minuter hade vi fått ordning på bakhjulet och nu blev det lite bråttom och vi satte iväg.
Vid Medevi plockade vi upp vår förtrupp och sedan stod vi på ganska bra sista biten genom skogen och ner genom Motala.
Känslan när vi formerade gruppen med tjejerna längst fram och sedan två snygga led inför passeringen av tidsmattan var härlig. Många i gruppen hade förbättrat sitt resultat på rundan, en med över två timmar och alla var grymt nöjda och peppade att göra om det igen. Sammantaget den bästa cykelpropaganda man kan tänka sig. Vätternrundan är hårt, långt och utmattande. Men med det väder som var och den gruppkänsla som uppstod i Sub11 var detta år ett fantastiskt år.
Nästa år blir det nog en sub10-grupp.
Lite data:
- Tidsåtgång: 10 tim 53 min vilket ger 28 km/h i snitt
- Rullad tid: 10 tim 7 min vilket ger rullsnitt 29,2 km/h
- Stillastående tid: 46 min på fyra depåstopp och två tekniska stopp
- Höjdmeter avverkade: 1 480 meter
- Högsta hastighet: 62,6 km/h
Filed under: Cykel | Tagged: spårvägen cykel, vätternrundan | 2 Comments »
Flight Blog 